Start och natt 1

Vi startade passet med teori i klassrum - i vilket sammanhang vi också fick en ny utrustningslista att begrunda. Det blev klart att veckoslutet faktiskt var ett överlevnadsveckoslut - inte bara i teori utan på riktigt. Efter ett chockat ompackande var våra saker tillrätta i veckoslutets "rinkor". Det är faktiskt inte vårt avfall efter veckoslutet på bilden utan det vi skulle bära med oss till skogs...


(Mat)kärlen - alltså kokkärlen för tallbarrsté. En liten abborre var, har de här kärlen också träffat. Det blev nog knackorvssoppa till slut också.


Så vandrade vi iväg - ingen lång vandring. Veckoslutets vandringar var inte långa, men de var vindlande (utan ett högklassigt lokalsinne visste man nog inte varifrån vi kom eller var vi var i förhållande till bilarna och den torra veden)...



Mig orkar det förvåna att man kan skopa vatten åt sig ur en bäck och dricka det så där bara utan reningsseremonier.

*****************************************

Bygge för natt 1. Inte såg det till att börja med så stort ut, men utan erfarenhet sen tidigare tog vi i ordentligt...



Elden rymdes ju förstås bra in med oss. Vi reducerade storleken på skyddet lite till natten och elden rymdes fortfarande in med oss, även röken... Mina kläder - efter att ha tvättats i tvättmaskin och hängt på balkongen i 3 veckor - luktar fortfarande rök. Impregnering kan det väl kallas.


Jag tror de flesta av oss sov mera första natten än den andra?




petra

Natt 2 och räddning

Efter lördagens program (har inte mycket dokumenterat på grund av omständigheterna) var det dags att byga skydd för natten igen. Vi delades i mindre grupper för den andra natten av vår prövning. Liisa, Mikael och undertecknad blev tilldelade ett av tre utvalda områden i skogen där vi skulle göra oss hemmastadda. Byggandet sköttes utan större svårigheter, ved samlades in, reflektor byggdes också.



Mysigt ser det ju ut det här också, men hårt arbete låg bakom idyllen i skogen (också frysande). Ved samlades in även längs med natten, i mörkret. Det var också ett heltidsjobb att hålla elden igång med surt/blött material - men man höll sig varm då man pysslade på med veden.


Söndagsmorgonen visar den kalla och blöta skogens skönhet. Detta var vår utsikt från skyddet, sen då det fanns lite tid att betrakta det... i väntan på att Maria och Rasse skulle dyka upp och hämta oss.

****************************************************

Vi blev hämtade, och alla grupperna samlades för vår sista march för veckuslutet. Vi vandrade en stund och plötsligt hittade vi mat! Det blev soppa, GOD soppa. Och smörgåsar och Dumle.


Signaleldarna tändes efter maten, i hopp om räddning och bastu. Vi blev räddade och "sval" bastu fick vi också (tacka vet jag Solvallas egen bastu... som tur nästa gång...).




på ganska snart återseende,
petra

Jag var ju "döende"...

på lördagen, då vi skulle överleva med gott humör. Men så är det alltid då migränen slår till - jag dör ända tills medicinen verkar. Jag blir illamående, jag fryser, huvudet skulle vara bäst at byta, matlusten försvinner och magen blir nog sen roddig också + slängan av depression som hör till varje attack.

Så jag var döende. Jag var redo att åka hem.

Misstaget jag gjorde var ju att jag inte tog medicinen direkt - tom mage eller ej... När jag väl fick medicinen i mig (och den verkade snabbt, kanske tack vare tomma magen) så var det inga problem mera - förutom att vi fortfarande var ute i kalla våta skogen utan mat, med tallbarrsté. Söndag morgon tidigt behövde jag nästa medicinering mot migrän (jag väntade inte tills jag var döende igen). Följden var att jag mådde bra och var inte speciellt hungrig då det äntligen var dags för soppa, jag var mera intresserad av Dumlepåsen.

Bilfärden till Åbo gick bra med hjälp av Red Bull och Mathias. På kvällen slocknade jag så fort huvudet rörde i kudden, natten sov jag som en stock - lika orörlig och tyst - vaknade på morgonen i samma ställning som jag tog på kvällen. Jag har mått bra sedan dess - utom en trög hjärna på måndagen och en viss trötthet som fanns hela förra veckan. Och så har jag varit ganska noga med att inte frysa sedan pass 2...

Kunde också ta fram ett par byxor som inte så länge sedan kändes väldigt trånga...

::::::::::::::::::::::::::::::::::::::::::::::::::::::::::::::

Idylliskt ser det ut, men skenet bedrar...
Följderna var ju olika stadier av "intressant" mående,
både under tiden och efteråt samt ny "rökdykarutrustning".

Mer bilder senare. Kram till alla,

Petra

Efterspel

Efter att ha mått hur bra som helst ett helt veckoslut utan mat, så fick magen nog på måndag eftermiddag och jag fick ta mig hem från jobbet. Sängläge i 24 timmar och två dars återhämtning blev saldot. Så den gångna veckan blev det fyra fastedagar. Nya hål i bältet alltså...Kan berätta att Rasmus varit sjuk hela veckan också, så han offrade sig för vår kurs kan man säga.
Ha det gott allihopa, så ses vi igen!

Mikael

Vill någon ha tallbarrsté?

Fredag igen. Tänk att det redan är en vecka sen vi åkte till skogs UTAN mat. Jag känner igen en del av det som Mathias skrev, men på måndagmorgonen klarade jag på något vis av att göra havregrynsgröt utan större analyser om hur "pinnarna skall ligga". Byxorna kändes lite rymligare än vanligt, vilket ju inte var så dumt, sett så här ur en fåfängd dams synvinkel.

Jag försökte förklara för vissa invigda om allt som hänt under veckoslutet men märkte snabbt att det är något fel på antingen berättaren eller lyssnaren. Kanske man måste vara fysiskt närvarande för att förstå hur gott ett fruset lingon kan smaka när man varit utan mat i nästan två dygn. Så "ingen förstår mig" -fenomenet har svävat i luften de senaste dagarna. Men jag har i stället desto mer berömt mig själv för att ha genomfört Mission Almost Impossible så allt är i princip helt okej. Och så vet jag ju att ni alla vet precis vad jag menar!

Och regnkläderna... tja, jag hamnar antagligen att förhandla med min känsliga näsa om den i fortsättningen klarar av att vara i närheten av den nyinskaffade rökdykar-utrustningen...

Mia

Hej igen.

Datorn fick för sig att hänga upp sig mitt i min förra post så jag fortsätter så här.

Som sagt. Det blev lite backlash på måndag, nån slags kroppens chockreaktion, men på tisdag var jag mig själv igen, kanske lite mera trött än vanligt bara. Idag - gott humör. Fast jag tycker att aptiten har krympt en aning, som om buken inte riktigt återfått sin ursprungliga rymlighet.

Jajja. Annars vill jag säga tack för en rolig helg, hade ett riktigt roligt läger och jag tycker det gick bra! Fast kläderna stinker ju rök som aldrig förr. Försökte tvätta regnkläderna men de är nog för tid och evighet impregnerade med rök.

Jajja okej. Har någon fina bilder att hänga upp här?

M-boy

Tjena gott folk!

Det är Mathias här som skriver. Jag sprang ihop med Petra på trottoaren i Åbo centrum häromdagen och då utböt vi lite upplevelser post-överlevnad... Det verkar ju som om åtminstone Cami klarat sig utan desto större blessyrer, så jag tänkte berätta lite om hur jag spenderat mina sista dagar.

Ja, vi fick ju korvsoppa på fredag. Och smörgås, och kaffe, och dumle, och chokladkex... och jag åt frikostigt av alltsammans. I bilen på väg hem mådde jag utmärkt och Petra och jag pållade på och diskuterade diverse existentiella dilemman och fenomen från både ett håll och annat. När jag kom hem hade tjejen mat, och jag åt mer.

Måndagen - spenderade jag i frossans och ynklighetens tecken. När jag höll på att vakna på morgonen kände jag hur hungrig och utmattad jag var, och låg länge och vred mig och yrade om att jag måste komma mig till köket och koka havregrynsgröt på något sätt. Jag visste inte bara hur det skulle gå till. Jag låg där och andades rök och yrade överlevnadsstrategier om hur pinnarna ska ligga och knutarna ska göras för att jag ska lyckas få gröten gjord, och när jag väl vaknat på riktigt och lyckats ta mig upp, började jag må jätteilla och blev tvungen att fara på vessa och torrspy. Rätt obehagligt. Sedan i säng igen. Sova, och ett par timmar senare samma visa. När jag väl lyckades få min gröt kokt tog det mig säkert två timmar att få i mig halva fatet.